Det var en gång en liten flicka

Vad alla andra redan har vetat sedan länge har jag först nu på slutet börjat förstå hela innebörden av. Vikten av mat. Vikten av rätt mat, mineraler och vitaminer. Mat har för mig, en stor del av livet, varit ett nödvändigt ont. Något som man intar för att slippa vara hungrig. Jag har sällan eller aldrig under uppväxten ätit mig mätt. När hungerkänslorna avtagit har jag slutat att äta. Bra eller dåligt? Jag har väl också tänkt att det inte spelar någon roll om jag tar ett flottigt wienerbröd istället för ett äpple. När man tränar mycket gör man ju ändå av med onyttigheterna om man springer lite mer.

Men kanske att det där inte är helt sant. Någonstans måste man ju se till att i första hand få i sig det som kroppen verkligen behöver för att kunna prestera och framför allt må bra.

Men för någon som är genuint totalt ointresserad av mat och av att äta är det ändå svårt. Jättesvårt. Här gör min käre make en heroisk och helt ovärderlig insats. Jag får skämmas men den stackaren får tjata, gnata, böna och be. Och en liten del tar jag in. Men det finns inget och ingen att skylla på annat än mig själv, dumhet och lathet.

Men kanske ändå att man med envishet och bra argument kan lära en gammal hund att sitta. Tillsammans med maken har jag börjat inse, så smått, att mat faktiskt kan vara både gott och nyttigt.

”Det var en gång en liten flicka som började i ettan på en liten skola som vi kan kalla för Övre Tjärna skolan. I den skolan gick det bara tre klasser och alla barnen var 7 år. Barnen på skolan var, precis som alla barn i hela världen och som alla vuxna människor också är för den delen, olika. Några var intresserade av hästar och andra av hundar, några gillade att hoppa hage och några andra lekte hellre tafatt på rasterna. Några var långa för sin ålder och andra var korta. Några av barnen var tjocka och någon annan var smal. Den lilla flickan hörde till några av de allra kortaste och smalaste.

På skolan fanns också en mattant som varje dag vid lunch kom dragandes med en vagn med mat till alla barnen. Alla de små barnen fick ställa upp sig på ett led. Där fick de varsin bricka, med varsin kniv, varsin gaffel, varsin servett, varsin halvliters plastmugg med lättmjölk med ett tunt litet aluminiumlock på och varsin tallrik. På tallriken slevade mattanten upp lika mycket mat till alla barnen. Hon verkade inte förstå att olika stora barn äter olika mycket mat.

Sedan fick barnen sätta sig i sina bänkar med sina brickor och äta upp sin mat. De var tvungna att äta upp all mat på tallriken. Det fanns inga undantag. Ingen mat kunde man slippa äta. Inte ens de sura citronerna som serverades till fisken på onsdagarna. Den som inte orkade äta upp sin mat fick sitta kvar. Hela rasten. Lärarinnan övervakade noggrant barnen. Det var likadant med mjölken. Man skulle kunna se ända ner i botten på plastmuggen innan man fick gå ut på rast.

Den lilla flickan orkade aldrig äta upp all mat eftersom hon alltid fick alldeles för mycket mat för sin lilla kropp och ännu mindre klarade hon av att dricka mjölken eftersom hon verkligen inte tyckte om lättmjölk. Hur hon än försökte klarade hon inte av att tvinga i sig den. Därför fick hon aldrig leka med de andra barnen på lunchrasterna. Det var likadant under hela året. I stället fick hon sitta inne i sin bänk och höra de andra barnens lek och stoj utanför fönstren.”